Det har varit ganska få DNA-relaterade Bure-nyheter under det senaste året, men nu händer det saker! Nyligen visade sig två testade personer bära på Buresläktens Y-kromosom. De måste därmed härstamma från de tidiga ”Burarna” i början av 1400-talet. Och när deras farslinjer följs bakåt i källorna, visar det sig att DNA bekräftar de skriftliga källorna!
Den första personen har fadersrötter i Östanbäck, Skellefteå, och visar sig tillhöra en ny släktgren från Buresläkten i Ostvik, med förgrening redan i mitten av 1600-talet.
Den andra personen har fadersrötter i Lycksele och visar sig höra till en ny släktgren från Hornmyr i Lycksele. Gren för gren växer det DNA-verifierade släktträdet för Buresläkten!
DNA-kartläggningen av Buresläktens äldre släktgrenar bygger på analyser av Y-kromosomerna hos män med obruten farslinje tillbaka till de första kända männen i Buresläkten. I Y-kromosomernas DNA uppstår ibland slumpmässiga ”felkopieringar”, så kallade mutationer, när de ärvs från far till son. Genom att se vilka mutationer som nu levande testtagare bär på, kan vi räkna ut hur deras farslinjer hänger ihop.
Det har gjort att vi de senaste sju åren kunnat verifiera många släktgrenar tillbaka till släktens stamfader ”Gamle Olof” och många grenar från byn Falmark. Detta tack vare testet BigY från Family Tree DNA, som analyserar över 20 miljoner positioner på Y-kromosomen. Det har hittills varit den maximala mängd information som går att få fram från Y-kromosomerna. Tills nu. Nu händer det saker i DNA-världen!
Fram tills nu har bara en del av Y-kromosomens DNA gått att läsa, då stora delar av kromosomen mest består av upprepningar av samma DNA-kod om och om igen.
Nu har genetiska forskare för första gången lyckats kartlägga hela Y-kromosomen, från start till slut. Family Tree DNA har därför börjat undersöka om de med hjälp av denna nya ”DNA-karta” kan hitta tidigare oupptäckta mutationer i resultaten från redan testade personer. De började glädjande nog med att söka bland testade Bureättlingar och här har man nu hittat tre tidigare helt okända mutationer!
Mutationerna har fått beteckningarna FTT4, FTT5 och FTT6. Och de ger oss helt nya pusselbitar, som klarlägger tre släktkopplingar i Buresläkten, vilket är mycket värdefullt.
Piteågrenens koppling till Falmark
Två av mutationerna återfinns i den så kallade Falmarksgrenen:
De två nya mutationerna visar att Bure-ättlingarna i Piteå härstammar från samma farslinje som bönderna på hemmanet Falmark 10. Tidigare visste vi bara att Piteå-grenen grenade ut sig någonstans från Falmark, men nu vet vi från vilken del av Falmarksgrenen den kommer. Tyvärr har förgreningen skett före de skriftliga källornas tid, så vi lär inte få veta namnet på den man som tog Buresläktens Y-kromosom till Piteå. Men detta visar styrkan med DNA, att det går att kartlägga släktskap även före källornas tid.
Mutationerna visar också att det vi tidigare misstänkt, men inte kunnat hitta bevis för, nu är klarlagt. Att Moses Jakobsson i Storkåge, som haft oklart fäderne, faktiskt härstammar från Falmark 10. Det är en bra utdelning av två mutationer i Falmarksgrenen.
Bekräftad släktkoppling i Bodbyn
Den tredje av de nyfunna mutationerna löser en annan gåtfull släktlinje, som vi tidigare inte lyckats placera med säkerhet. Nämligen varifrån soldaten Nils Mosesson Bröms i Bissjön, Lövånger socken, kom. Han var född på 1650-talet och misstankarna har varit att han härstammade från Bodbyn i Burträsk, där det fanns en bonde Moses Nilsson, som bevisligen bar på Buresläktens Y-kromosom.
Fram till nu har vi inte haft några mutationer som knyter Nils Mosesson Bröms till den släktlinjen. Men nu har vi en!
Nils Mosesson Bröms kom helt klart från släktlinjen i Bodbyn och var högst troligt son till Moses Nilsson, eller någon nära släkting till denne Moses som också hette Moses. Det känns bra att äntligen kunnat knyta Bröms-linjen till rätt del av Buresläkten. Detta tack vare den banbrytande nya tekniken hos Family Tree DNA att hitta mutationer i Bureättlingarnas Y-kromosomer.
I somras upptäcktes en helt oväntad bärare av Buresläktens unika Y-kromosom. Den man som fick det spännande DNA-resultatet har sina rötter i 1600-talets Gästrikland, där inga kända Bureättlingar finns. I alla fall inga ättlingar som kan härstamma från Buresläkten på sitt raka fäderne, vilket krävs för att kunna ärva släktens Y-kromosom.
Okända Burelinjer har hittats förr via DNA, men då i norra Sverige nära släktens ursprung i Västerbotten. Gästrikland var däremot ett helt oväntat ställe att finna tidiga ”Burar”.
Frågan var om denna släktlinje kanske var ett resultat av någon känd Buresläktings ”snedsteg” i de trakterna på 1600-talet eller om den kunde vara en tidig, helt okänd, förgrening i Buresläktens släktträd. För att undersöka detta beställdes, med hjälp av generösa donationer från många Bure-intresserade, ett avancerat test av mannens Y-kromosom (ett så kallat BigY-700). Med ett sådant test hittas de flesta mutationer som uppstått på Y-kromosomen genom generationerna. Med hjälp av dessa kan man sedan räkna ut var i ett släktträd som mannens släktlinje hör hemma.
Ett överraskande resultat
Resultatet blev det en riktig överraskning. Analysen av mannens Y-kromosom ritar nämligen om hela Buresläktens tidiga släktträd! Släktlinjen i Gästrikland visar sig vara en förgrening som måste ha skett redan på 1200-/1300-talet, alltså innan släkten blev känd i Västerbotten i inledningen av 1400-talet. Det gör detta till det hittills viktigaste DNA-fyndet som rör släktens äldre ursprung.
Ännu mer överraskande är att förgreningen till Gästrikland skedde från den så kallade ”Falmarksgrenen” och inte från ”huvudgrenen” i Bureå, som Johan Bure kartlade i sin släktutredning. Denna upptäckt innebär att Falmarksgrenen inte kan härstamma från en bror till Gamle Olof, som Johan Bure skrev i sin släktbok. Förgreningen mellan grenarna i Falmark och Bureå har helt klart skett långt tidigare.
Detta rätar ut de frågetecken om Falmarksgrenens ursprung som funnits i forskningen tidigare. Bynamnet Falmark är bildat av mansnamnet Fåle/Fale (en kortform av det medeltida namnet Farthaegn) och efterledet ”-mark”. Mark-namnen anses av ortsnamnforskarna ha betydelsen ”nybygge i skog eller utmark” och dessa byar har i norra Sverige bildats redan under tidig medeltid1. Därmed kan inte Falmark ha anlagts av en Fale som flyttade dit i början av 1400-talet.
Falmark grundades av en tidigare Fale
Även DNA har pekat mot en tidigare förgrening än att den skulle ha skett vid Gamle Olof och hans bror. Antalet mutationer som inträffat i basen av Falmarksgrenen har varit för många för att bärarna av Buresläktens Y-kromosom i Falmark skulle kunna härstamma från en man som var bror till Gamle Olof. För att så många mutationer ska ha hunnit inträffa måste förgreningen ha skett några hundra år tidigare. Med en tidigmedeltida förgrening till Gästrikland stämmer allt tidsmässigt bättre.
Den tidigare förgrening som nu visar sig i Falmarksböndernas DNA gör att anläggandet av Falmark stämmer bättre tidsmässigt. En Fale har uppenbarligen flyttat in och grundlagt byn Falmark under kanske 1200-talet eller tidigt 1300-tal. Denne Fale blir därmed den tidigast kände medlemmen av ”Buresläkten” i en vidare mening som vi känner till, även om vi inte vet hur släktleden från honom till de kända delarna av släkten ser ut.
Något vi inte vet är VAR den nyupptäckta förgreningen skedde. Skedde den i Mellansverige eller i Västerbotten? Var det en släktgren som flyttade söderut till Gästrikland eller flyttade två grenar norrut till Västerbotten? Det kan förhoppningsvis framtida rön utvisa.
Detta nya DNA-fynd visar att det alltså fortfarande finns spännande upptäckter som väntar på att bli gjorda genom kommande DNA-resultat. Och nu måste vi försöka kartlägga släktlinjen i Gästrikland så långt bakåt som möjligt, för att kanske få veta mer om hur och när den kom dit. Fortsättning följer…
Källor: 1) Lundström Ulf, 2015, Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun, Institutionen för språkstudier, Umeå universitet.
Under 2018 upptäcktes två tidigare okända släktlinjer av Buresläkten i 1600- och 1700-talets Piteå. Det var en stor överraskning, då ingen av dessa släktlinjer nämns i de historiska uppteckningarna om släkten. Men då de bär på Buresläktens unika Y-kromosom, härstammar de bevisligen från den släkten på sitt raka fäderne.
Den ena släktlinjen finns i byn Sjulnäs och kan följas tillbaka till det tidiga 1600-talets Lillpite. Den andra släkten härstammar från soldaten Per Kopparskiöld i byn Kopparnäs på 1700-talet. Denne Per var född utan angiven fader, men duktiga piteåforskare har hittat lösningen i domböckerna och spårat hans fädernelinje till 1500-talet i byn Långnäs.
Vi har alltså Buresläktingar i Lillpite och Långnäs. Men varifrån kom de och när?
För att undersöka hur de hänger ihop med resten av Buresläkten gjordes djupa DNA-analyser av de två släktlinjerna. Resultaten visade att de på något sätt härstammade från Falmark i Skellefteå. Men frågan kvarstod om när de flyttade till Piteå och om de kom var för sig eller tillhörde samma släktlinje från början. Vi fördjupade därför analyserna ytterligare med testet som kallas ”BigY-700”. Vi har nu fått resultaten av dessa analyser.
Resultaten visar att de två släkterna bär på en gemensam mutation som fått namnet FT108569. Detta betyder att de har en gemensam anfader och tillsammans bildar en egen gren under ”Falmarksgrenen” av Buresläkten. Så här ser det ut i DNA-trädet hos Family Tree DNA.
Förkortningarna i bilden ovan är de mutationer som uppstått på de olika grenarna. ”Private Variants” visar hur många unika mutationer som de testade på varje gren i genomsnitt bär på. Det kan vara lite svårt att läsa denna bild om du inte är van vid Y-DNA-träd. Så här ser släktskapen ut i ett förenklat träd:
DNA visar att de två släktlinjerna i Piteå härstammar antingen från en man som flyttade från Falmark till Piteå eller från två bröder (eller andra nära manliga släktingar) som flyttade upp till Piteå.
Flytten till Piteå skedde troligen i tiden före de skriftliga källorna, sannolikt på 1400-talet. Vi kommer därför tyvärr aldrig att få veta exakt hur och när det skedde. Men att 1500-talets Burar i Piteå härstammar från Falmark, på en gemensam släktlinje, det kan vi se spåren av i DNA hos deras nu levande ättlingar. Detta är ännu ett bra exempel på hur mycket som går att kartlägga av historiska släktskap genom avancerade DNA-tester.
Nya DNA-resultat är nu klara från ett avancerat test av Y-kromosomen hos ännu en ättling till släkten Burman från Piteå. Resultatet visar att Burmans från Piteå bär på två nyupptäckta gemensamma mutationer i sina Y-kromosomer. Mutationerna har fått namnen Y40024 och BY74723.
Den gemensamme anfadern för de två testade Burmanättlingarna är Erik Burman, född 1762-08-02 i Piteå stad. Vi kan därför sluta oss till att de två nyupptäckta mutationerna har uppstått i någon eller några av de män som levde i generationerna mellan Olof Olofsson i Bureå (f ca 1425) och Erik Burman i Piteå.
I och med detta bildar släkten Burman från Piteå en ny egen DNA-gren av Buresläkten, som får namnet G-Y40024. Så här den grenen ut i DNA-trädet hos YFull, :
Alla Buresläktens ättlingar bär på den gemensamma mutationen Z30729, som uppstod någon gång under medeltiden, före släktens stamfader Gamle Olof. Under denna syns grenar, vilka bär på speciella DNA-mutationer. G-Y30009 är Burträskgrenen (Bodbyn), G-Y40024 är Burman-grenen, G-Y93397 är Kusmarksgrenen och G-Y16788 är Falmarksgrenen.
Det är alltid lika spännande när Buresläktens DNA-verifierade släktträd växer med nya grenar. Sannolikheten är dock stor att DNA-trädet strax ritas om igen, då vi väntar på DNA-resultat från ytterligare två djuptestade grenar av släkten Burman, en från Arjeplog och en från Burträsk.
Det kommer att bli mycket spännande att se om dessa Bureättlingar också bär på de två nyupptäckta mutationerna, eller om dessa Burmansläkter bildar en eller två helt egna DNA-grenar av Buresläkten.
Men tills vidare är Burmans från Piteå ensamma om att kunna titulera sig G-Y40024!
Det började 2013 som en vild idé av Peter Sjölund och Ronny Norberg i Härnösand: -Tänk om det skulle gå att undersöka Buresläktens medeltida släktrelationer genom DNA-test av nu levande män? Efter intensiv släktforskning hittades tre ättlingar som borde bära på samma Y-kromosom som Buresläktens äldste kände stamfader ”Gamle Olof”. Ättlingarna testades och visade sig bära på samma Y-DNA. Resultaten bekräftade att det släktträd från 1300-talet, som riksantikvarien Johannes Bureus kartlagt utifrån intervjuer med sina släktingar på 1600-talet, stämde.
Detta var en banbrytande användning av DNA för att verifiera
medeltida släktskap. Men tänk hur långt Bureforskningen kommit sedan dess, på
bara fem år, med hjälp av DNA! Idag har vi hittat inte mindre än 36 släktlinjer,
vilka bär på Buresläktens Y-kromosom. Tack vare detta har nu fler än 300
släktskap, från 1300-talets slut fram till idag, verifierats med DNA.
Släktträdet med DNA-verifierade släktlinjer har växt sig så stort att det nu nästan inte går att presentera i en enda bild. Men här är den, släkttavlan över alla verifierade linjer, som den ser ut i början av 2019:
Trädet innehåller idag flera släktgrenar som inte kunnat knytas
ihop med källor, men där DNA visar hur de hänger ihop. Det visar hur DNA kan ta
oss längre i släktforskningen där skriftliga källor saknas. Visst skulle det kännas
bra att ha namn på dem som binder ihop dessa släktgrenar med Buresläktens
tidiga stamfäder, men vi får acceptera att DNA-kartläggningen kommer längre än
de skriftliga källorna i dessa fall. Och ju fler som djuptestar sitt DNA, desto
fler pusselbitar får vi för att kartlägga förgreningarna mer i detalj.
2018 har varit upptäckternas år
Under 2018 har det dykt upp en tidigare okänd släktlinje i Lillpite, Piteå socken, som visat sig härstamma från Bureättlingar i det medeltida Falmark. En släktlinje i Obbola, Umeå socken, har visat sig vara en förgrening som är äldre än Buresläktens tidigast kända anfäder i Bureå. Vi har med DNA lyckats lösa gåtan om klockaren i Burträsk, Johan Burmans, okända härklomst. Och i slutet av året dök det upp en helt ny Burelinje i Piteå, som också den kan ha en tidigare förgrening än släktens medlemmar i Bureå och därmed kan kasta ljus över släktens djupare ursprung.
Året avslutades med att vi, tack vare donationer från flera släktforskare och sponsring från Family Tree DNA, kunde beställa ett större antal nya djuptester av Bureättlingars Y-DNA, vilket garanterar ett spännande 2019 för Bureforskningen. Fortsättning följer!
Buresläktens kända historia börjar i byn Bureå i slutet av
1300-talet, med den man som Johannes Bureus släktingar kallade ”Gamle Olof”,
eller möjligen med Olofs far Herse i Bureå, som en släkting hade hört berättas
om. Men var kom Buresläkten ifrån innan de dök upp i Bureå?
De tidigare släktled som i efterhand lades till i Johannes
Bureus släkttavla, med bland annat den mytiske stormannen Fale Bure i Medelpad,
har visat sig vara påhittade. Så frågan kvarstår – var kom Buresläktens anfäder
ifrån?
Inga spår finns i de få skriftliga källor som finns bevarade
och den närmaste DNA-släktingen till Buresläktens fädernelinje (i Västergötland)
är inte släkt med Buresläkten närmare än för 2900 år sedan. Det har alltså inte
funnits några ledtrådar bakåt. Förrän nu.
Testade ättlingar till en släktlinje från 1600-talets Obbola, Umeå socken, har visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Släktlinjen, vars tidigast kände man är Johan Hansson i Obbola (född ca 1675), bär på samma mutationer som Buresläkten och tillhör därmed den så kallade haplogruppen G-Z30729/Z30278. Utifrån mutationer (så kallade SNPs) går det inte att se om denna släktlinje grenade ut sig före eller efter Gamle Olof i Bureå. Men Y-kromosomen innehåller även något som kallas STR-markörer, vilka kan användas för att ge mer detaljerad uppdelning i släktträdet än vanliga mutationer.
Tittar vi på dessa STR-markörer, visar det sig att Obbolalinjen
har värdet 11 på STR- markören DYS 489. Vad säger det oss? Jo, på just denna
markör har samtliga testade ättlingar till Gamle Olof värdet 12. Obbolalinjen är
alltså inte ättlingar till Gamle Olof utan måste vara en gren före Gamle Olof.
Gör vi samma med den så kallade ”Falmarksgrenen” av Buresläkten, som verkar kunna utgå från en bror till Gamle Olof, så visar det sig att Obbolalinjen inte heller delar något av de STR-värden som är unika för den grenen. Obbolalinjen är alltså även tidigare än Falmarksgrenen.
Slutsatsen blir att Johan Hansson i Obbola tillhörde en släktgren
som var äldre än ”Burarna” i 1300-talets Bureå. Hur släktskapen ser ut vet vi
inte, eftersom det inte finns några bevarade skriftliga källor. Men detta pekar
på att Buresläktens anfäder funnits i Västerbotten längre tillbaka än Herse och
Olof i Bureå. Det är det första steget bakåt i släktens historia som tagits
sedan 1600-talets påhitt om härstamningen från en Fale Bure i Medelpad.
Nyligen upptäcktes via DNA en tidigare okänd Burelinje i
Piteåbygden, som inte heller tycks härstamma från någon av de kända grenarna av
Buresläkten. Ett djupare DNA-test är nu beställt för denna släktlinje och
kanske är även detta en tidigare Buregren, som kan kasta ytterligare ljus över
släktens äldre ursprung. Spännande fortsättning följer!
Vid sekelskiftet 1600/1700 fanns i Burträsk en klockare vid namn Johan Jonsson Burman. Fram till nu har hans ursprung varit okänt, men DNA har nu visat att han tillhörde Buresläkten och knäckt gåtan om var han kom ifrån.
Burträsk gamla kyrka före branden 1945
Enligt källorna ska Johan ha varit född ca 1661 och påbörjat sin tjänst som klockare år 1696. Han kallas i kyrkoräkenskaperna 1697 endast för Johan Jonsson, släktnamnet Burman tillkommer först från 1698. Johan Burman var gift med Helena Thunström, dotter till komministern Johannes Abrahami Åstadius i Skellefteå, och han avled genom drunkning 1730.
Var kom då Johan Jonsson Burman ifrån? Enligt uppgifter i boken ”Burträsk, en sockenkrönika” av Jonas Gipe (1955) ska han ha kommit från Medelpad, men detta har inte gått att verifiera i källorna. Det har inte funnits några skriftliga spår att följa för att finna hans härkomst. Det har helt enkelt tagit stopp i den traditionella släktforskningen. Men nu har gåtan fått sin lösning genom DNA!
En nutida ättling till Johan Burman, som härstammar från honom via enbart män, har testat sitt Y-DNA och visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Hans resultat ligger nära alla de Burelinjer som härstammar från Hjoggböle. En närmare analys av detaljerna i hans resultat visar att han dessutom har den särskilda DNA-markör som alla testade ättlingar till bonden Jon Olofsson (f ca 1625) i Hjoggböle bär på (STR-markören DYS446=19). Kronologiskt stämmer Johan Jonsson Burmans födelsetid med att han skulle vara son till Jon Olofsson i Hjoggböle och att han tar sig släktnamnet Burman passar bra med att många av Jon Olofssons släktingar antar just släktnamnet Burman.
DNA-resultatet stämmer alltså överens med det vi vet om Jon Olofsson i Hjoggböle och hans släkt. Därmed kan vi slå fast att Johan Jonsson Burman med största sannolikhet var född i Hjoggböle, som son till Jon Olofsson. Hur uppgiften om att han skulle kommit från Medelpad kommit till kan vi inte veta, men möjligen var han bosatt där när han rekryterades som klockare i Burträsk.
Än en gång har DNA kunnat lösa en släktgåta där de skriftliga källorna inte räckte till. Det är många som är ättlingar till Johan Jonsson Burman, så detta är ett stort framsteg för forskningen om Buresläkten.
För en tid sedan DNA-testades släkten Falkman, som härstammar från en manlig släktlinje utgående från Kusmark. Släkten Falkman visade sig bära på Buresläktens Y-kromosom, precis som den tidigare testade släkten Burström. Det innebär att deras gemensamme anfader i Kusmark, Jon Olofsson (född ca 1640), också helt säkert bar på samma Y-kromosom.
Nu har Falkman fått resultatet från det omfattande testet BigY, som testar 10 miljoner positioner på Y-kromosomen. Det visar sig då att Falkman och Burström bär på en gemensam mutation som ingen av de andra Bureättlingarna har. Denna mutation har fått namnet Y93397. Eftersom tidigare DNA-analyser visat att Kusmarksgrenen på något sätt härstammar från Anders Olofsson i Bureå, vet vi att just denna mutation uppstått på denna släktlinje någon gång mellan 1400-talets mitt och 1600-talet. Exakt i vilken man mutationen uppstod vet vi inte, men detta resultat hjälper oss att ringa in släktförgreningarna ytterligare. Kusmarksgrenen har nu en egen mutation – Y93397 – och det innebär att alla män som bär på den härstammar från Buresläkten via Kusmark.
Tre släktgrenar har nu sina egna unika mutationer, som skiljer ut dem från de övriga Bureättlingarna i DNA-trädet.
Ännu en viktig pusselbit i utforskandet av Buresläktens medeltida släktförgreningar ligger därmed på plats!
I något av dessa släktled har mutationen Y93397 uppstått. Exakt i vilken man vet vi inte, men nya DNA-testade kan i framtiden ringa in detta ytterligare. (klicka för större bild)
Trädet med DNA-verifierade grenar av Buresläkten fortsätter att växa i takt med att allt fler DNA-testar sig. Nu omfattar trädet mer än 20 grenar som visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Den Y-kromosom som DNA-undersökningar visat att Buresläktens stamfader ”Gamle Olof” i Bureå bar på. Det innebär att cirka 225 släktskap, från 1300-talets slut fram till idag, nu är verifierade med DNA.
DNA-verifierade grenar av Buresläkten. Klicka på bilden för att se den i full storlek.
I början av året upptäcktes två nya, hittills okända, grenar av Buresläkten. En gren i Kusmark, norr om Skellefteå, och en gren i Åbyn i Burträsk socken. De bar på de mutationer som är unika för Buresläkten, men de kunde i källorna inte knytas till någon känd gren av Buresläkten.
För att undersöka grenarna närmare behövdes en riktig djupdykning i Buresläktens DNA. Jag behövde göra en detaljerad kartläggning av så kallade STR-markörer, som muterar snabbare än vanliga mutationer. Men även med den informationen visade det sig inte vara helt lätt att exakt placera in var en släktgren hör hemma för 600 år sedan. Resultaten tyder dock på att släktgrenen som dyker upp i Kusmark i slutet av 1400-talet härstammar från Gamle Olofs son Anders Olofsson i Bureå. Och att släktgrenen som dyker upp i Åbyn härstammar från någon annan av Gamle Olofs söner, eller möjligen från en bror till Gamle Olof.
Den Nils Hansson som dyker upp i Åbyn i början av 1600-talet tar i källorna över hemmanet från en känd bureättling som var barnlös. Det tyder på att han var en släkting som var arvsberättigad. Men någon möjlig far, som bar på buresläktens Y-kromosom, till denne Nils Hansson har inte hittats. Släktgrenen i Kusmark har inget som helst känt samband med Buresläkten, vilket skulle kunna tyda på att det finns någon ”felaktig” fader i de tidiga släktleden. Resultat från framtida testade kan förhoppningsvis kasta mer ljus över hur det ligger till med dessa två släktgrenar.
Vi rör oss nu i yttersta gränslandet för hur detaljerat släktgrenar, så långt tillbaka som på medeltiden, kan kartläggas med DNA. Visst kan det kännas frustrerande att inte med full säkerhet kunna foga in de två ”nya” släktgrenarna på exakt rätt ställe i Buresläkten. Men om man tänker efter en sekund så är det ju helt fantastiskt att det faktiskt går att knyta ihop släktgrenar så pass detaljerat efter 600 år med hjälp av DNA! Fortsättning följer…