Välkommen till DNA-forskning om Bureätten

Välkommen till sidan om den spännande DNA-forskningen kring Sveriges mest sägenomspunna släkt – Bureätten – från det medeltida Bureå i Västerbotten.

I ett samarbete mellan svenska släktforskare utforskas Bure-släkten vetenskapligt med hjälp av genetisk genealogi. Vi försöker verifiera vilka släktskap i släktberättelserna som är verkliga, finna nya släktlinjer och undersöka Bureättens djupa ursprung. Undersökningarna omfattar både Y-DNA, som följer raka manslinjer, och mtDNA, som följer raka kvinnolinjer. /Peter Sjölund

Nya rön om tidiga Burar i Piteå

Under 2018 upptäcktes två tidigare okända släktlinjer av Buresläkten i 1600- och 1700-talets Piteå. Det var en stor överraskning, då ingen av dessa släktlinjer nämns i de historiska uppteckningarna om släkten. Men då de bär på Buresläktens unika Y-kromosom, härstammar de bevisligen från den släkten på sitt raka fäderne.

Den ena släktlinjen finns i byn Sjulnäs och kan följas tillbaka till det tidiga 1600-talets Lillpite. Den andra släkten härstammar från soldaten Per Kopparskiöld i byn Kopparnäs på 1700-talet. Denne Per var född utan angiven fader, men duktiga piteåforskare har hittat lösningen i domböckerna och spårat hans fädernelinje till 1500-talet i byn Långnäs.

Vi har alltså Buresläktingar i Lillpite och Långnäs. Men varifrån kom de och när?

För att undersöka hur de hänger ihop med resten av Buresläkten gjordes djupa DNA-analyser av de två släktlinjerna. Resultaten visade att de på något sätt härstammade från Falmark i Skellefteå. Men frågan kvarstod om när de flyttade till Piteå och om de kom var för sig eller tillhörde samma släktlinje från början. Vi fördjupade därför analyserna ytterligare med testet som kallas ”BigY-700”. Vi har nu fått resultaten av dessa analyser.

Resultaten visar att de två släkterna bär på en gemensam mutation som fått namnet FT108569. Detta betyder att de har en gemensam anfader och tillsammans bildar en egen gren under ”Falmarksgrenen” av Buresläkten. Så här ser det ut i DNA-trädet hos Family Tree DNA.

Förkortningarna i bilden ovan är de mutationer som uppstått på de olika grenarna. ”Private Variants” visar hur många unika mutationer som de testade på varje gren i genomsnitt bär på. Det kan vara lite svårt att läsa denna bild om du inte är van vid Y-DNA-träd. Så här ser släktskapen ut i ett förenklat träd:

DNA visar att de två släktlinjerna i Piteå härstammar antingen från en man som flyttade från Falmark till Piteå eller från två bröder (eller andra nära manliga släktingar) som flyttade upp till Piteå.

Flytten till Piteå skedde troligen i tiden före de skriftliga källorna, sannolikt på 1400-talet. Vi kommer därför tyvärr aldrig att få veta exakt hur och när det skedde. Men att 1500-talets Burar i Piteå härstammar från Falmark, på en gemensam släktlinje, det kan vi se spåren av i DNA hos deras nu levande ättlingar. Detta är ännu ett bra exempel på hur mycket som går att kartlägga av historiska släktskap genom avancerade DNA-tester.

Är vi Buresläktens äldre ursprung på spåren?

Buresläktens ursprung, innan den dök upp i Västerbotten på 1300-talet, är okänt. Det på 1600-talet uppdiktade ursprunget från ”Fale Bure” har sedan längre konstaterats vara påhittat och vi vet helt enkelt inte varifrån släkten härstammade. Inga spår finns, varken i de få bevarade källorna eller i form av DNA-spår.

Nu har vi kanske hittat ett första riktigt spår! En man, vars fädernelinje härstammar från Ovansjö socken i Gästrikland, har helt oväntat visat sig bära på en Y-kromosom med Buresläktens unika mutationer. Mannens raka fädernelinje kan spåras till bönder och bergsmän i 1600-talets Järbo och där finns det inte några kända Buresläktingar. Detta kan alltså vara ett banbrytande spår! Eller är det bara någon av de kända bureättlingarna som tagit ett snedsteg i Gästrikland på 1500- eller 1600-talet?

Tack vare generösa donationer från många personer kunde vi, för någon månad sedan, beställa en omfattande analys av mannens Y-kromosom. Ett test som kallas ”BigY-700” och som analyserar mer än 20 miljoner positioner på mannens Y-kromosom. Resultatet från denna analys kommer i flera steg och det första steget är nu klart. Och det ser vansinnigt spännande ut. Den nye bäraren av Buresläktens Y-kromosom har fler avvikelser på sina så kallade ”STR-värden” än någon av de Bureättlingar vi tidigare har hittat. Det indikerar att detta kan vara en släktlinje som är tidigare än 1300-talet!

Nu väntar vi på det fullständiga resultatet, som inom kort kommer att visa om denne mans fädernelinje delar alla Buresläktens mutationer eller om det visar sig vara en tidigare linje, som isåfall pekar på att det finns en tidigare koppling till Gästrikland. Detta kan bli ett historiskt Bure-genombrott med hjälp av DNA. En spännande tid väntar!

Burman från Piteå kan nu titulera sig G-Y40024

Nya DNA-resultat är nu klara från ett avancerat test av Y-kromosomen hos ännu en ättling till släkten Burman från Piteå. Resultatet visar att Burmans från Piteå bär på två nyupptäckta gemensamma mutationer i sina Y-kromosomer. Mutationerna har fått namnen Y40024 och BY74723.

Den gemensamme anfadern för de två testade Burmanättlingarna är Erik Burman, född 1762-08-02 i Piteå stad. Vi kan därför sluta oss till att de två nyupptäckta mutationerna har uppstått i någon eller några av de män som levde i generationerna mellan Olof Olofsson i Bureå (f ca 1425) och Erik Burman i Piteå.

I och med detta bildar släkten Burman från Piteå en ny egen DNA-gren av Buresläkten, som får namnet G-Y40024. Så här den grenen ut i DNA-trädet hos YFull, :

Trädet med Buresläktens mutationer och DNA-verifierade grenar ser i februari 2019 ut så här hos YFull.

Alla Buresläktens ättlingar bär på den gemensamma mutationen Z30729, som uppstod någon gång under medeltiden, före släktens stamfader Gamle Olof. Under denna syns grenar, vilka bär på speciella DNA-mutationer. G-Y30009 är Burträskgrenen (Bodbyn), G-Y40024 är Burman-grenen, G-Y93397 är Kusmarksgrenen och G-Y16788 är Falmarksgrenen.

Det är alltid lika spännande när Buresläktens DNA-verifierade släktträd växer med nya grenar. Sannolikheten är dock stor att DNA-trädet strax ritas om igen, då vi väntar på DNA-resultat från ytterligare två djuptestade grenar av släkten Burman, en från Arjeplog och en från Burträsk.

Det kommer att bli mycket spännande att se om dessa Bureättlingar också bär på de två nyupptäckta mutationerna, eller om dessa Burmansläkter bildar en eller två helt egna DNA-grenar av Buresläkten.

Men tills vidare är Burmans från Piteå ensamma om att kunna titulera sig G-Y40024!

2018 – ett fantastiskt år för DNA-forskningen om Buresläkten!

Det började 2013 som en vild idé av Peter Sjölund och Ronny Norberg i Härnösand: -Tänk om det skulle gå att undersöka Buresläktens medeltida släktrelationer genom DNA-test av nu levande män? Efter intensiv släktforskning hittades tre ättlingar som borde bära på samma Y-kromosom som Buresläktens äldste kände stamfader ”Gamle Olof”. Ättlingarna testades och visade sig bära på samma Y-DNA. Resultaten bekräftade att det släktträd från 1300-talet, som riksantikvarien Johannes Bureus kartlagt utifrån intervjuer med sina släktingar på 1600-talet, stämde.

Detta var en banbrytande användning av DNA för att verifiera medeltida släktskap. Men tänk hur långt Bureforskningen kommit sedan dess, på bara fem år, med hjälp av DNA! Idag har vi hittat inte mindre än 36 släktlinjer, vilka bär på Buresläktens Y-kromosom. Tack vare detta har nu fler än 300 släktskap, från 1300-talets slut fram till idag, verifierats med DNA.

Släktträdet med DNA-verifierade släktlinjer har växt sig så stort att det nu nästan inte går att presentera i en enda bild. Men här är den, släkttavlan över alla verifierade linjer, som den ser ut i början av 2019:

Klicka på trädet för att se en fullstor version
(OBS! Stor fil, som kan ta en stund att ladda)

Trädet innehåller idag flera släktgrenar som inte kunnat knytas ihop med källor, men där DNA visar hur de hänger ihop. Det visar hur DNA kan ta oss längre i släktforskningen där skriftliga källor saknas. Visst skulle det kännas bra att ha namn på dem som binder ihop dessa släktgrenar med Buresläktens tidiga stamfäder, men vi får acceptera att DNA-kartläggningen kommer längre än de skriftliga källorna i dessa fall. Och ju fler som djuptestar sitt DNA, desto fler pusselbitar får vi för att kartlägga förgreningarna mer i detalj.

2018 har varit upptäckternas år

Under 2018 har det dykt upp en tidigare okänd släktlinje i Lillpite, Piteå socken, som visat sig härstamma från Bureättlingar i det medeltida Falmark. En släktlinje i Obbola, Umeå socken, har visat sig vara en förgrening som är äldre än Buresläktens tidigast kända anfäder i Bureå. Vi har med DNA lyckats lösa gåtan om klockaren i Burträsk, Johan Burmans, okända härklomst. Och i slutet av året dök det upp en helt ny Burelinje i Piteå, som också den kan ha en tidigare förgrening än släktens medlemmar i Bureå och därmed kan kasta ljus över släktens djupare ursprung.

Året avslutades med att vi, tack vare donationer från flera släktforskare och sponsring från Family Tree DNA, kunde beställa ett större antal nya djuptester av Bureättlingars Y-DNA, vilket garanterar ett spännande 2019 för Bureforskningen. Fortsättning följer!

Första steget bakåt i Buresläkten

Buresläktens kända historia börjar i byn Bureå i slutet av 1300-talet, med den man som Johannes Bureus släktingar kallade ”Gamle Olof”, eller möjligen med Olofs far Herse i Bureå, som en släkting hade hört berättas om. Men var kom Buresläkten ifrån innan de dök upp i Bureå?

De tidigare släktled som i efterhand lades till i Johannes Bureus släkttavla, med bland annat den mytiske stormannen Fale Bure i Medelpad, har visat sig vara påhittade. Så frågan kvarstår – var kom Buresläktens anfäder ifrån?

Inga spår finns i de få skriftliga källor som finns bevarade och den närmaste DNA-släktingen till Buresläktens fädernelinje (i Västergötland) är inte släkt med Buresläkten närmare än för 2900 år sedan. Det har alltså inte funnits några ledtrådar bakåt. Förrän nu.

Testade ättlingar till en släktlinje från 1600-talets Obbola, Umeå socken, har visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Släktlinjen, vars tidigast kände man är Johan Hansson i Obbola (född ca 1675), bär på samma mutationer som Buresläkten och tillhör därmed den så kallade haplogruppen G-Z30729/Z30278. Utifrån mutationer (så kallade SNPs) går det inte att se om denna släktlinje grenade ut sig före eller efter Gamle Olof i Bureå. Men Y-kromosomen innehåller även något som kallas STR-markörer, vilka kan användas för att ge mer detaljerad uppdelning i släktträdet än vanliga mutationer.

Tittar vi på dessa STR-markörer, visar det sig att Obbolalinjen har värdet 11 på STR- markören DYS 489. Vad säger det oss? Jo, på just denna markör har samtliga testade ättlingar till Gamle Olof värdet 12. Obbolalinjen är alltså inte ättlingar till Gamle Olof utan måste vara en gren före Gamle Olof.

Gör vi samma med den så kallade ”Falmarksgrenen” av Buresläkten, som verkar kunna utgå från en bror till Gamle Olof, så visar det sig att Obbolalinjen inte heller delar något av de STR-värden som är unika för den grenen. Obbolalinjen är alltså även tidigare än Falmarksgrenen.

Obbolalinjens plats i Buresläktens släktträd, baserat på YDNA-data. Streckade linjer är släktskap som visas av DNA, men där det inte finns några skriftliga källor.

Slutsatsen blir att Johan Hansson i Obbola tillhörde en släktgren som var äldre än ”Burarna” i 1300-talets Bureå. Hur släktskapen ser ut vet vi inte, eftersom det inte finns några bevarade skriftliga källor. Men detta pekar på att Buresläktens anfäder funnits i Västerbotten längre tillbaka än Herse och Olof i Bureå. Det är det första steget bakåt i släktens historia som tagits sedan 1600-talets påhitt om härstamningen från en Fale Bure i Medelpad.

Nyligen upptäcktes via DNA en tidigare okänd Burelinje i Piteåbygden, som inte heller tycks härstamma från någon av de kända grenarna av Buresläkten. Ett djupare DNA-test är nu beställt för denna släktlinje och kanske är även detta en tidigare Buregren, som kan kasta ytterligare ljus över släktens äldre ursprung. Spännande fortsättning följer!

Klockare Burmans gåta löst

Vid sekelskiftet 1600/1700 fanns i Burträsk en klockare vid namn Johan Jonsson Burman. Fram till nu har hans ursprung varit okänt, men DNA har nu visat att han tillhörde Buresläkten och knäckt gåtan om var han kom ifrån.

Burträsk gamla kyrka före branden 1945

Enligt källorna ska Johan ha varit född ca 1661 och påbörjat sin tjänst som klockare år 1696. Han kallas i kyrkoräkenskaperna 1697 endast för Johan Jonsson, släktnamnet Burman tillkommer först från 1698. Johan Burman var gift med Helena Thunström, dotter till komministern Johannes Abrahami Åstadius i Skellefteå, och han avled genom drunkning 1730.

Var kom då Johan Jonsson Burman ifrån? Enligt uppgifter i boken ”Burträsk, en sockenkrönika” av Jonas Gipe (1955) ska han ha kommit från Medelpad, men detta har inte gått att verifiera i källorna. Det har inte funnits några skriftliga spår att följa för att finna hans härkomst. Det har helt enkelt tagit stopp i den traditionella släktforskningen. Men nu har gåtan fått sin lösning genom DNA!

En nutida ättling till Johan Burman, som härstammar från honom via enbart män, har testat sitt Y-DNA och visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Hans resultat ligger nära alla de Burelinjer som härstammar från Hjoggböle. En närmare analys av detaljerna i hans resultat visar att han dessutom har den särskilda DNA-markör som alla testade ättlingar till bonden Jon Olofsson (f ca 1625) i Hjoggböle bär på (STR-markören DYS446=19). Kronologiskt stämmer Johan Jonsson Burmans födelsetid med att han skulle vara son till Jon Olofsson i Hjoggböle och att han tar sig släktnamnet Burman passar bra med att många av Jon Olofssons släktingar antar just släktnamnet Burman.

DNA-resultatet stämmer alltså överens med det vi vet om Jon Olofsson i Hjoggböle och hans släkt. Därmed kan vi slå fast att Johan Jonsson Burman med största sannolikhet var född i Hjoggböle, som son till Jon Olofsson. Hur uppgiften om att han skulle kommit från Medelpad kommit till kan vi inte veta, men möjligen var han bosatt där när han rekryterades som klockare i Burträsk.

Än en gång har DNA kunnat lösa en släktgåta där de skriftliga källorna inte räckte till. Det är många som är ättlingar till Johan Jonsson Burman, så detta är ett stort framsteg för forskningen om Buresläkten.

En ny mutationsgren utsprungen

För en tid sedan DNA-testades släkten Falkman, som härstammar från en manlig släktlinje utgående från Kusmark. Släkten Falkman visade sig bära på Buresläktens Y-kromosom, precis som den tidigare testade släkten Burström. Det innebär att deras gemensamme anfader i Kusmark, Jon Olofsson (född ca 1640), också helt säkert bar på samma Y-kromosom.

Nu har Falkman fått resultatet från det omfattande testet BigY, som testar 10 miljoner positioner på Y-kromosomen. Det visar sig då att Falkman och Burström bär på en gemensam mutation som ingen av de andra Bureättlingarna har. Denna mutation har fått namnet Y93397. Eftersom tidigare DNA-analyser visat att Kusmarksgrenen på något sätt härstammar från Anders Olofsson i Bureå, vet vi att just denna mutation uppstått på denna släktlinje någon gång mellan 1400-talets mitt och 1600-talet. Exakt i vilken man mutationen uppstod vet vi inte, men detta resultat hjälper oss att ringa in släktförgreningarna ytterligare. Kusmarksgrenen har nu en egen mutation – Y93397 – och det innebär att alla män som bär på den härstammar från Buresläkten via Kusmark.

Tre släktgrenar har nu sina egna unika mutationer, som skiljer ut dem från de övriga Bureättlingarna i DNA-trädet.

Ännu en viktig pusselbit i utforskandet av Buresläktens medeltida släktförgreningar ligger därmed på plats!

I något av dessa släktled har mutationen Y93397 uppstått. Exakt i vilken man vet vi inte, men nya DNA-testade kan i framtiden ringa in detta ytterligare. (klicka för större bild) 

Släktträdet växer med tidigare okända grenar

Trädet med DNA-verifierade grenar av Buresläkten fortsätter att växa i takt med att allt fler DNA-testar sig. Nu omfattar trädet mer än 20 grenar som visat sig bära på Buresläktens Y-kromosom. Den Y-kromosom som DNA-undersökningar visat att Buresläktens stamfader ”Gamle Olof” i Bureå bar på. Det innebär att cirka 225 släktskap, från 1300-talets slut fram till idag, nu är verifierade med DNA.


DNA-verifierade grenar av Buresläkten. Klicka på bilden för att se den i full storlek.

I början av året upptäcktes två nya, hittills okända, grenar av Buresläkten. En gren i Kusmark, norr om Skellefteå, och en gren i Åbyn i Burträsk socken. De bar på de mutationer som är unika för Buresläkten, men de kunde i källorna inte knytas till någon känd gren av Buresläkten.

För att undersöka grenarna närmare behövdes en riktig djupdykning i Buresläktens DNA. Jag behövde göra en detaljerad kartläggning av så kallade STR-markörer, som muterar snabbare än vanliga mutationer. Men även med den informationen visade det sig inte vara helt lätt att exakt placera in var en släktgren hör hemma för 600 år sedan. Resultaten tyder dock på att släktgrenen som dyker upp i Kusmark i slutet av 1400-talet härstammar från Gamle Olofs son Anders Olofsson i Bureå. Och att släktgrenen som dyker upp i Åbyn härstammar från någon annan av Gamle Olofs söner, eller möjligen från en bror till Gamle Olof.

Den Nils Hansson som dyker upp i Åbyn i början av 1600-talet tar i källorna över hemmanet från en känd bureättling som var barnlös. Det tyder på att han var en släkting som var arvsberättigad. Men någon möjlig far, som bar på buresläktens Y-kromosom, till denne Nils Hansson har inte hittats. Släktgrenen i Kusmark har inget som helst känt samband med Buresläkten, vilket skulle kunna tyda på att det finns någon ”felaktig” fader i de tidiga släktleden. Resultat från framtida testade kan förhoppningsvis kasta mer ljus över hur det ligger till med dessa två släktgrenar.

Vi rör oss nu i yttersta gränslandet för hur detaljerat släktgrenar, så långt tillbaka som på medeltiden, kan kartläggas med DNA. Visst kan det kännas frustrerande att inte med full säkerhet kunna foga in de två ”nya” släktgrenarna på exakt rätt ställe i Buresläkten. Men om man tänker efter en sekund så är det ju helt fantastiskt att det faktiskt går att knyta ihop släktgrenar så pass detaljerat efter 600 år med hjälp av DNA! Fortsättning följer…

På djupet i Buresläktens DNA

Få släkter har fått sitt Y-DNA så omfattande analyserat som Buresläkten. Vi har sedan projektet startade låtit analysera i genomsnitt 13,8 miljoner DNA-positioner på Y-kromosomen för var och en av de djuptestade Bureättlingarna. Sammanlagt blir det otroliga 125 miljoner DNA-positioner totalt! Dessa nästan ofattbart stora siffror har givit oss omfattande data för att kartlägga släktträdets förgreningar under medeltiden och framåt.

Kartläggningen bygger på de mutationer som hittats hos de testade Bureättlingarna. När mutationerna hos var och en jämförs, kan släktträdets utseende räknas fram. Det träd som mutationerna hittills givit oss ser ut så här:

Tyvärr sker mutationerna med lite för långt mellanrum för att ge oss möjlighet att ännu mer i detalj studera de tidiga förgreningarna. En mutation på den Y-kromosom som ärvs längs en manslinje sker i genomsnitt ca vart 130:e år, vilket innebär att flera generationer hinner gå utan att en förgrening i trädet ger avtryck i DNA.

Det är helt fantastiskt att så pass detaljerat kunna kartlägga ett släktträd på medeltiden med hjälp av de mutationer som hittas i DNA-analysen. Men som släktforskare och DNA-nörd är man förstås nyfiken på att få reda på ännu mera. Är det möjligt? Ja, det finns faktiskt möjlighet till det, genom att verkligen borra sig ner på djupet i Buresläktens DNA!

I den enorma mängd data som DNA-analyserna givit oss finns, förutom alla upptäckta mutationer, även något som kallas ”STR-värden”. Jag ska inte gå in i detalj på vad det är, men förenklat kan man säga att det är olika ställen på Y-kromosomen som slumpmässigt kan blir längre eller kortare när kromosomen ärvs från generation till generation. Förändringar i dessa STR-värden sker oftare än vanliga mutationer, ibland så ofta som varje generation. Det innebär att vi genom att titta på dessa värden kan upptäcka förgreningar mer i detalj än bara genom att titta på mutationer.

Jag har nu gjort precis en sådan djupdykning och gjort en spännande ny upptäckt! För var och en av de testade Bureättlingarna är närmare 500 sådana här STR-värden analyserade. När jag jämför mönstret av dessa värden, framträder ett ännu mer detaljerat släktträd för den tidiga Buresläkten:

Klicka på bilden för en större version

Nu framträder plötsligt de tidiga förgreningarna mer i detalj. Vi kan se att förändringen av ett specifikt STR-värde skett i en särskild person, nämligen Gamle Olofs son Anders Olofsson i 1400-talets Bureå. Ättlingarna till Anders Olofssons bror Olof Olofsson (Burman-grenen) har inte denna förändring. Nu kan vi alltså i framtiden, med hjälp av detta värde, kontrollera exakt vilken av Gamle Olofs två kända söner en Bureättling härstammar från!

Än viktigare är att jag identifierat två förändringar som måste ha skett hos självaste Gamle Olof eller möjligen hans far/farfar. De förändringarna finns nämligen inte hos de personer som härstammar från den så kallade Falmarksgrenen. Det här visar att Falmarksgrenen grenade ut sig mycket nära i tiden (sannolikt 1-3 generationer innan Gamle Olof).

Allra viktigast blir det här nya, mer detaljerade, trädet för att avgöra var de två nyupptäckta okända Bure-linjerna hör hemma i släktträdet. Mutationerna har hittills bara kunnat visa att de inte tillhör Falmarksgrenen och att de är två riktigt gamla grenar av Buresläkten. Analysen av deras STR-värden pågår och när den är klar kommer vi troligen att se vilken av Gamle Olofs söner de utgår från, eller om de kanske till och med utgår från en okänd son eller en okänd bror till Gamle Olof.

Oavsett var de nya grenarna visar sig höra hemma, så kommer de att ge oss ny kunskap om tidigare okända delar av den tidiga Buresläkten. Spännande fortsättning följer…

Buresläktens första kvinnolinje identifierad för DNA-test

Johan Bures utredning av sin moders släkt, Buresläkten, är unik på flera sätt. En stor sak är att Johan Bure kartlade såväl sina manliga som kvinnliga släktingar. Detta i en tid då släktforskning normalt bara handlade om män.

Buresläktens kvinnor är lika intressanta för forskningen som männen. Att använda mitokondrie-DNA (mtDNA) i kvinnoforskningen bjuder dock på flera svårigheter, jämfört med Y-DNA-utforskningen av männens linjer. Dels rent biologiskt och tekniskt men även släktforskningsmässigt.

Detta får dock inte hindra oss från att försöka använda DNA i utforskningen av Buresläktens kvinnolinjer. Vi inriktar mtDNA-forskningen kring Buresläkten på att försöka fastställa mtDNA för ett antal kvinnogrenar i tidiga generationer av Buresläkten.

Första kvinnolinjen nu kartlagd tillbaka till 1400-talet!

En av de kvinnor som tidigast nämns i Buresläkten är Gölug i Storkåge, norr om Skellefteå. Gölug nämns i Johan Bures släktbok i samband med Anders Jakobssons hustru Malin i Kåge; ”Hennes moder heet Gölugh och war ifrå Helsingeland”.

Gölug var frilla till kyrkoherden i Skellefteå, Herr Andreas, och deras gemensamma dotter Malin Andersdotters äktenskap med Anders Jakobsson kungjordes av ärkebiskopen Johannes Magnus i Uppsala.

Vi har nu lyckats kartlägga en obruten kvinnolinje från Gölug, 16 generationer, fram till idag levande personer. En av dessa ättlingar kommer nu att DNA-testas för att få fram det som sannolikt var Gölugs mtDNA. Vi kommer förstås att söka fler linjer som grenat ut sig så nära Gölug som möjligt, för att bli mer säkra på att det inte finns några ”inofficiella” mödrar på vägen.

Vi har även kvinnolinjer från Lucia Andersdotter, ”Lilla Lussi”, i Viken samt andra av Anders Olofssons döttrar under utredning. Ett nytt spännande kapitel i DNA-undersökningarna av Buresläkten har inletts!