DNA för kvinnolinjer i den tidiga Buresläkten

Johan Bures kartläggning av sin moders släkt, Buresläkten, är unik på flera sätt. En stor sak är att Johan Bure kartlade såväl sina manliga som kvinnliga släktingar. Detta i en tid då släktforskning normalt bara handlade om män.

Buresläktens kvinnor är lika intressanta för forskningen som männen. Att använda DNA i kvinnoforskningen bjuder dock på flera svårigheter, jämfört med DNA-utforskningen av männens linjer. Dels rent biologiskt och tekniskt, då det särskilda mitokondrie-DNA som ärvs via kvinnolinjerna är bara en bråkdel så stort som männens Y-DNA. Det gör att ”upplösningen” i de kvinnliga släktgrenar som kan identifieras med mitokondrie-DNA ligger på cirka en gren per årtusende, jämfört med en släktgren på drygt hundra år för männens Y-DNA.

En annan svårighet med kvinnolinjerna är att källorna tyvärr oftast tiger om kvinnorna under 1600-talet, varför det är svårt att hitta obrutna kvinnolinjer från Johan Bures släktbok fram till idag. Men denna utmaning ger en extra krydda i forskningen.

Ytterligare en skillnad med att utforska Buresläktens kvinnor jämfört med släktens män är att Johan Bure lyckades kartlägga släktens män några generationer längre tlllbaka än släktens kvinnor. Det innebär att männen utgår från en gemensam anfader, vilket nu också gått att verifiera med DNA. Det finns inte på samma sätt en gemensam anmoder för Buresläkten och någon gemensam mtDNA-haplogrupp för Buresläkten finns därför inte.

Istället inriktar vi mtDNA-forskningen kring Buresläkten på att försöka fastställa mtDNA för ett antal kvinnogrenar i tidiga generationer av Buresläkten. Det gör forskningen annorlunda, men minst lika spännande!