Frågeställningar

DNA-resultaten har hittills kunnat besvara följande frågeställningar:

Bureättens första generation efter Gamle Olof. Var både Anders och Olof söner till Olof ?

Svaret är ja. Att de båda brödernas agnatiska ättlingar uppvisar nästan identisk haplotyp innebär att Anders och Olof var nära släkt via sitt fäderne. Ingenting tyder därför på att de många släktberättelser som Johannes Buréus baserade sin släktberättelse på var felaktiga. Anders och Olof kan därför anses belagda som söner till Gamle Olof (Hersesson)

Bland Bureättens sena 1500-talsättlingar finns ett far/son-förhållande som inte kan beläggas i källmaterialet. Var Olof Ambrosiusson son till Ambrosius Andersson?

Svaret är ja. Eftersom Olof Ambrosiussons agnatiske ättling visat sig ha en haplotyp som matchar övriga testade ättlingar till Bureätten, måste Olof Ambrosiusson ha varit son till en av ättens agnatiska ättlingar till Gamle Olof. Det i Sverige mycket ovanliga patronymikonet Ambrosiusson visar att Ambrosius Andersson måste ha varit hans fader.

Hur såg Gamle Olofs Y-DNA ut och kan det ge några indikationer om Bure-släktens djupare ursprung?

De resultat vi fått visar att Bureättens stamfader, Gamle Olof, tillhörde haplogrupp G2-P15 och hade en haplotyp som låg nära hans tre DNA-testade ättlingar. Haplogrupp G2-P15 är mycket ovanlig i norra Europa och i Sverige finns den endast representerad i 0,9-1,7 % av befolkningen. Det tyder på att Bureättens fädernelinje i relativt sen tid etablerat sig i norra Sverige. Det gör sökandet efter Bureättens djupare rötter än mer intressant och vi hoppas ytterligare forskning kan kasta ljus över detta.

Var adelsätten Bure agnatiska ättlingar till Buresläkten, vilket Johannes Bureus hävdade i sin släktbok?

Svaret är nej. Precis som Urban Sikeborg i Släktforskarnas årsbok redan 1996 misstänkte, så visar DNA att den s k Säbrågrenen inte var agnatiska ättlingar till Bureätten. Det genetiska avståndet mellan de båda ättlingagrupperna är mycket stort. Att de tillhör de skilda haplogrupperna G2-P15 respektive R1b visar att de två släkternas gemensamme agnatiske anfader levde för mer än 50 000 år sedan, eftersom mutationen som definierar haplogrupp G beräknas ha uppstått för 52 000 år sedan.